Myllis mumlar

På rätt väg

Myllis mumlar: Ta rygg till Vegas i Juli......

.....inte bokstavligen kanske men här på sidan.

Myllis mumlar:Det tog femton år gumman, men .....

.....den som väntar på nån som har gått väntar alltid för länge.

Myllis mumlar: Så nu, sista rycket för att ha en schysst spelkassa.

Myllis mumlar: Så bär det av

Skickat från min iPad

Myllis mumlar: Drömutsikt från rummet.

Torsdag den 19 - Fredag den 20 juli

Vi står oförmögna att röra oss framför fönstret tills vi, märkta av tiden vi lever i, ser till att dela med oss av upplevelsen via Facebook.
Alla högt ställda förväntningar har i ett slag överträffats sen den sekund vi checkade in.

Vi är kära i Vegas. Och lite grann i varann.

Trots att tröttheten trollats bort bestämmer vi oss för att gå och lägga oss. Vi har, enligt vad vi tror planerat en hektisk dag på fredagen, som faktiskt redan har anlänt och rusat på.


Vi ses i fraemtiiiden. (Nyvakna i den dag som här redan börjat.)

Myllis mumlar: Frukosten är som allt annat här - överdådig.

Fredag den 20 Juli ( Nu på riktigt )

Jag har inte sovit många timmar nu heller men vaknar pigg, uppspelt och förvånad att jag inte är märkt av jetlag. Jag sparkar av mig täcket, som väger bly, och studsar upp. Efter ett snabbt toalettbesök klär jag på mig och beger mig ut i hallen, ned med hissen och igenom kasinot för att utforska frukostmöjligheterna. De är inte många men de finns, så jag skyndar tillbaka till rummet och hämtar Maria, som precis är klar att följa med.
Vi upptäcker att klockan ännu inte hunnit bli sju så vi får vänta en stund tills de öppnar.
När de öppnar måste man köpa en biljett som ger entré till buffén och sedan vänta lite till tills man blir anvisad en plats av den person som skall servera de drycker man önskar till maten.

( Lite så här, retrospektivt, inser jag att detta var det första ögonblicket jag stod blind inför det faktum att jag nu handlade med en annan valuta och i kontanter, vilket man aldrig gör nu för tiden, trots att det ger en skön känsla. Med en axelryckning och ett lätt Aa, som flyr över läpparna, ger jag kassörskan de 62 dollar hon efterfrågar och så lite dricks såklart, 70 dollar. Här får ni själva göra matten. )

Vi slår oss ned och beställer vad vi vill ha att dricka. När detta är klart beger vi oss till de dignande borden och montrarna för att ta för oss. Vi nämner för varandra att vi båda kommit på att vi nästan glömt att äta på den sista delen av resan så det är med stor aptit vi lassar på frukt, bär, ägg, yogurt, bacon, bröd, ost och jag bara måste prova den amerikanska bondbullen med sås som var oätlig på morgonen med sin gräddsås.
Oanständigt mätta tackar vi för oss en god stund senare med att lämna ytterligare lite dricks.

Jag glömde nämna att Maria fastnade framför montrarna med bakelser- hon har en stygg fetisch för dem- och jag ser att hon skulle vilja göra dem, inte äta, hon gillar bakverkets estetik mer än det sockriga gräddiga innehållet.

Nu måste vi skynda vidare från matsalen ut i Vegas.

Vi ses i fraemtiiiden ( med svällande bukar och längre skärp )

Myllis mumlar: Ut i Vegas med omnejd!!

Fredag den 20:e Juli   ( fortfarande )

Så, planen är alltså att på denna dag hinna fixa äktenskapslicensen som krävs, besöka kapellet som anordnar bröllopet och se så att allt är online, hyra lämplig klädsel till mig ( Sinatra-style, såklart ), hinna se lite Vegas och bränna lite stålar i maskinerna. Hade man förfogat över en större kassa hade man kunnat ge sig på borden.

Men, som sagt, dagen var vikt åt, till större delen, bröllopsplaner som vi misstänkte skulle ta hela dagen.

Efter frukosten kliver vi ut ur, vad som visar sig då, The Bellagio-freezer, för att ta en taxi till äktenskapslicensbyrån. Att beskriva värmen denna morgon i Las Vegas som tryckande vore årets eufemism. Det obarmhärtiga täcke som kastade sig över oss var som att ligga med ansiktet i canvasen i en brottningsring och bli överkörd av en Pride-parad.
Nästan 40 grader! och dagen har inte börjat.

Vaktmästaren vinkar fram en taxi blixtsnabbt när han förstår vår avsikt och jag kliver in i den AC-kylda bilen snabbt samtidigt som jag utan att säga ett ord trycker en 20-dollarssedel i handen på honom, han nickar åt mig, jag åt honom och så ser han ner  i handen och spricker upp i ett leende och säger Thank you so much! när jag stänger dörren.
Helvete! jag har så svårt för det där med dricks, jag vill inte uppfattas som snål och går oftast ut för hårt. Sen kan man inte leva upp till dricksförväntningarna därefter. Nu kommer jag bli tvungen att undvika den vaktisen.

Where do you want to go? kommer frågan från chauffören.
Ehh..Clark County something something. Were you get the marriage-license.
Ok! I know where.'
Så bär det iväg, åt ett håll som inte stämmer överens med vad jag läst mig till på kartan. Bilen vi åker i ser ut, går och luktar som en gammal båt men AC-n är grym.
Väl framme så har man filmbilden av amerikanska myndigheter etsad på hornhinnan och förväntar sig att kliva in i en köttmassa innanför dörrarna. En massa som är satt att vänta i ett outtalat antal timmar på att bli betjänade av en trött dam bakom ett skyddsgaller.
Denna etsning får raderas när man öppnar dörrarna.
Lokalen är tom.
Ett bandräcke, som ofta används på flygplatser eller vid åkattraktioner, skapar en tom bana fram till en disk med en alert kvinna där bakom.
You can step up here, sir, säger hon.
Här går det undan hela vägen. Internet- anmälan som inte funkat visar sig ha gjort det så 60 dollar och två underskrifter senare är vi klara att bege oss vidare.
Tre timmar snabbare än kalkylen, haha, mer tid för spel.

En till taxitur, till LVH ( Här blir det krångel med chauffören )
Jag säger Las Vegas Hotel and Casino som det står i vår bekräftelse av bröllopsbokningen.
Han vet inte vart det ligger.
Föredetta Las Vegas Hilton förklarar jag.
Det vet han vart det ligger, men det heter inte något annat än just det.
Jag säger att jag läst att det bytt ägare. ( Jag känner att jag inte behöver tjafsa med honom om det faktum att jag har ett papper där det står om just detta )

Sen sitter vi och lyssnar till hans muttrande hela vägen om att det inte finns något hotell som heter som det jag sagt och att det fortfarande heter Hilton dit vi är på väg.
Han muttrar fortfarande när han släpper av oss utanför dörrarna med texten
 " Welcome to Las Vegas Hotel and Casino"
Han pekar på en skylt vid sidan av dörren, pekar och säger:
You see, sir, LVH, that means Las Vegas Hilton.
Jag sneglar mot dörrarna med sin text, ger honom en 20-dollarssedel och säger:
Yes, I see, you were right.

Inne i byggnaden visar det sig att tidsvinsten inte bara var positiv. Kapellet öppnar inte förrän 10 och klockan hade knappt tagit sig förbi 9, så...... to the slots!!
Inte mycket rikare eller fattigare kommer vi in i kapellet klockan 10 och likadant här som på stället innan. På mindre än 30 sekunder har tjejen där låtit oss förstå att allt är klart från deras sida, och om vi bara har ordnat med papprena så kommer limousinen stå utanför vårt hotell kl 15 på lördagen med chaufför och blommor redo att köra oss till den väntande prästen i öknen.
Jaha? Tack då? Hej.
En timme till, minst, i tidsbanken... eller.. ja.... i spelmaskinen.

En fråga bara. Kan man hyra kläder någonstans?
Här, säger tjejen, och ger mig en broschyr, åk till den adressen som står där.
Ok, tack?..

Ut till taxiåkandet igen och temperaturen.

Här försvinner lite tid eftersom stället inte finns längre.

Tillbaka till  Bellagio för rådgivning. Här får vi adressen till ett ställe, Rent-a-tux, som finns, jag vet att det finns eftersom jag läst recensioner om stället i fråga på internet och dess ökända arga ägarinna.
När vi kommer dit har vi pratat om detta i taxin och vi båda skrattar efter att ha blivit utsjasade och tillsagda på skarpen att komma tillbaka om 20 minuter när det har lugnat ner sig.

Det ligger en bar nästan dörr i dörr med stället och eftersom vi är i Las Vegas i Usa beställer jag en........ NewCastle brown ale. 
Och efter det ett par Budweiser.

Nu är det ännu varmare utanför och prognosen för lördagen är... HELL!!
43-45 grader !!!

Vi går tillbaka till dörren brevid efter 20 minuter som sagt och nu är arga damen vänlig, snabb och proffesionell.
Det tar inte många minuter att få en svid som ser ut som jag tänkt. Hahaha.. Fly me to the moon.....

Och tidsbanken går med storvinst för varje delmål. Jag har min utstyrsel och papprena.... eh......eller.
F-n!! In i baren igen.
Excuse me, have you seen an envelope with some papers in it, on the bar were i was sitting?
Was it important? frågar bartendern.
Yes, it is our marriagelicense, säger jag.
Då rodnar han och fiskar upp kuvertet ur soporna, han vänder det uppochner och häller ut, räkskal, av allt i världen så, räkskal.

Ja,  vad säger man? Inte mycket.
Vi återvänder till Bellagio, där -förhoppningsvis- klänningen och bagaget dykt upp.


Vi ses i fraemtiiiden!!  ( Klokare, klädda och med en lätt doft av räka )

Myllis mumlar: fortsättningen helt enkelt, nu långt senare i verkligheten.

Den 20 juli fortfarande och jag låter bilden gå lite i förväg eftersom jag är lat.

Thank you, säger jag spelat nonchalant och trycker en ny 20-dollarssedel i hans hand. Jag kommer att tänka på scenen ur dum dummare när de funnit pengarna i väskan och slösar vilt, allt som fattas är ett par mohair-moonboots på mina fötter.

Vi går in i den galet vackra receptionen och efterfrågar vårt bagage som naturligtvis inte kommit. Vi blir hänvisade till en person som har hand om sent bagage och får lämna våra uppgifter där om flygbolag, rumsnummer och så namn såklart. Kvinnan bakom disken säger att de kommer höra av sig till rummet så fort väskan dykt upp.

Maria är tyst, hon är bekymrad ser jag, hon är arg och hon behöver bli uppmuntrad.

Jag prövar att köra en Alfred och säger som han gör till Emil: vi går o bader, kom nu så går vi och bader.

En avmätt blick slår nästan omkull mig och jag hör Gollum väsa: Jaha, och i vilka kläder då? Ska vi bada nakna?

Tanken är inte helt oangenäm måste jag tillstå, men väljer att prova det nya ordstävet istället: vill man bla bla bla....... är det bara ta fram kreditkortet. Eller rättare sagt: Vill man bada är det bara ta fram kreditkortet.

Ca: 3000 går det kalaset på. Jag svär vid betaltillfället, och jag svär på att detta skall kosta Delta. Utan att förstöra berättelsen kan jag nu erkänna att detta aldrig blev av på grund av usel personlig kvittohantering,men  man är ju inte egenföretagare för inte.

Det är en magnifik poolanläggning som döljer sig mellan byggnaderna som utgör The Bellagio. Det är även en barock värme där ute, när vi efter många om och men funnit ett par sol-sängar, upptäcker vi att man knappt kan ta sig mellan säng och pool utan att ådra sig brännskador på fötterna. Man ser flertalet glödande-kol-promenader av folk som vi som inte har tofflor med sig och solen grillar något så in i.....

Trots värmen och några svalkande dopp känner sig något i kroppen inte nöjt, det är ölsuget som ropar. Så jag frågar Maria om hon vill ha något förutom mig och det vill hon, så jag tar med mig lite pengar och går mot baren. Jag är någonstans mittemellan vår plats och baren när jag märker att fötterna inte kommer klara detta, det är för hett. Som tur är så finns det växter som kastar sin skugga här och var så med hjälp av dessa tar jag mig till baren där jag får tränga mig in bland folk för att komma in i skuggan av markisen som finns där. Jag får några sura blickar men blir snart bortglömd när nästa skolöse kastar sig in än mer vårdslöst än jag.

- Kind of hot? frågar jag.

- Damn right, sluddrar han tillbaka.

Jag beställer vad jag ska ha och får ungefär hälften av det, med ett spydigt konstaterande att: we're out of that and that.

- Ok, give me one more beer then and i will be satisfied.

Nu är det bara att ta sig skuttande tillbaka med mat och dryck till poolen.

Efter lite mat och några dopp bestämmer vi oss för att, nu, nu har nog jet-lagen kommit och vi måste kolla hur det går med bagaget. 

Vi går upp till rummet och finner den lilla röda lampan på telefonen blinkande. Yes, eller?

Den betyder vad vi hoppats. Bagaget har kommit. 

Man säger att vi skall få den sänd till rummet men jag vill inte chansa på fler mellanhänder så jag rusar ner och hämtar den själv.

Vi river igenom bagaget och ser att allt är intakt men inte skrynkelfritt.

Vi ses i fraemtiiiden. ( kanske med ett strykjärn i handen )

Myllis mumlar: Långfredag idag liksom då.

Nervositeten har satt sina spår. ( på hälften av oss, se bildbevis intill )

Jag hinner lägga huvudet på kudden innan jag somnar och minns som i ett töcken att Maria frågar om vi ska gå och äta vid nio-tiden, sen är det plötsligt dags för frukost.

Vi ses i fraemtiiiden!!!!! ( utvilade )

Myllis mumlar: Den 21 juli......

..... dagen D.

Vi är, som jag spoilade innan, utvilade när vi vaknar och har missat en hel kväll och natt i det fantastiska Las Vegas. Men, men vad gör man?

Med en glupande aptit beger vi oss ner till frukostbuffén och får med hjälp av en fantastisk service i oss både mat och dryck. Det kommer behövas, en stor dag byggs inte på kaffe och sprit allena.

Efter frukost går vi tillbaka till rummet för att kolla hur det är ställt med klänningen egentligen.
Det är, konstaterar vi ganska snart, sådär. Den skulle behöva slätas ut lite och som asfalterare med vältkunskap erbjuder jag mina tjänster med det strykjärn som finns på rummet. Maria är inte så övertygad om ett gott utfall av ett sådant arbete så hon tycker vi skall se efter med hotellet om de tillhandahåller någon service för detta. Jag får släppa stryjärnet jag håller och byta ut det mot luren på rumstelefonen. Några snabba ord med växeln och vidarebefordrad till tvättansvarig så får vi veta att det tar ett dygn att fixa detta och det kostar tio dollar.
Jag blir lite besviken och ska tacka för mig, efter att ha påtalat att vi behöver klänningen innan kl.14 för vi blir hämtade med limousine kl.15, när hon säger, nästan lite skamset, att för sjuttiofem dollar kan man få express-service som bara tar två timmar.
Yes, säger jag, den tar vi. Grymt då får vi gott om tid på oss.
Det kan ta lite längre tid upplyser hon då, men senast klockan tolv ska ni ha den tillbaka på rummet.
Fem minuter senare hämtas klänningen och vi ger oss av ner till lobbyn. ( Inga utsvävningar här inte ) Vi måste hitta någon som kan fixa Marias hår eftersom vi inte har planerat något hemifrån. Det går smärtfritt att få en tid klockan 13 på salongen i The Bellagio och det ska inte ta så lång stund att fixa. Fantastiskt, man är född att vara rik, tänker jag. Jag skulle kunna leva uppassad.

På detta följer lite strosande och spelande så jag hoppar fram till:

Klockan 12, Ingen klänning!!



Vi ses i fraemtiiden!!! ( som det ser ut, nakna )

Myllis mumlar: Inte nu igen....?

Vi lämnade de två vännerna på bilden tomma på Arlanda och tom är vad jag känner mig igen.

Jag ringer till tvättansvarig och hör efter.
Den ska vara färdig till imorgon upplyser hon.
What?!!! Jag får förklara vad hon sagt om express-servicen och att den skall vara här senast nyss.
Oh sorry, there must have been a mistake, wait a second and i will get in contact.....

Jag svartnar inombords medan hon ringer upp tvätteriet. Hon kommer tillbaka och meddelar glatt att de satt den på express nu och att det tar två timmar att fixa den och sen kör de hit den.

Jag upplyser henne igen om att vi har en limousine som hämtar oss kl.15. Hon är tyst en stund och säger sen att de ska NOG hinna hit innan dess trots att tvätteriet ligger på andra sidan Vegas.

Mitt inre harklar sig för att skrika. Jag muttrar och lägger på luren.

Jag försöker anklaga mig själv lite för att vi inte planerat bättre, men samtidigt vet jag att det inte är jag som avgett de löften som kommit sen dess.

Det har blivit dags att lägga hår nu, så vi kliver iväg till salongen. Medan Maria lägger håret ska jag fixa med middagen är det tänkt. Jag får göra detta med ett leende efter att ha lämnat henne i händerna på, bland alla artister där inne, en snubbe som ser ut som en arabisk taxi-chaufför. Hon ser skeptisk ut när jag går.

Jag går upp till rummet och ringer till middags-service.
( De har det, jag svär. Jag är, som sagt tidigare, född att vara rik för jag älskar det här.  Det tar en minut att få ett bord på fantastiska Circo.)

Jag går ner för att kolla till den skeptiske igen, men bara genom fönstret och med kamera i hand.
Hon upptäcker mig när jag tar kort och hon ser inte mindre skeptisk ut nu halvvägs in i hårläggningen.

( Här tycker säkert du som läsare att jag skall infoga det kortet jag tog? Men jag har det inte på Min dator, så tyvärr, jag vill inte bryta flytet jag har nu i skrivandet, då kanske det tar ett halvår igen innan jag får tummen ur. )

Håret blir kanonfint och kommer göra sig underbart till klänningen, om den kommer.

Vi sitter på rummet och väntar på att telefonen ska ringa. Det gör den inte. Jag får ringa upp.
Tvättdamen har mage att bli irriterad och snäser att DE ringer när den kommit.

Trummande av fingrar, knipande läppar och försiktiga ord från kommentatorn på US-opengolfen är rumsinnehållet när telefonen plötsligt ringer 14.30.
Lättad svarar jag, Myllis!
Hej, det här är Kevin som kör er limousine som ringer bara för att berätta att jag kommer vara utanför Bellagio på avtalad tid.
Shit!!
Ursäkta,sir??
Ursäkta mig, säger jag, men vi sitter lite illa till då vi inte fått bröllopsklänningen än.
Oj, hoppas att DET löser sig, jag är iallafall där med allt jag ska ha med mig i blommor och dryck till kl.15.
Ok, tack då.

Jag sitter i min Sinatra-svid och svettas som en tjackpundare trots att jag inte bryter i svett så lätt.

Jag hinner ringa tre samtal till tvätten innan klänningen dyker upp på treslaget och man skickar en löpare med den. Jag kan se på honom att han tagit sitt uppdrag på allvar för han står, inom en minut, på tröskeln drypande av svett och flåsande med klänningen i hand. Jag ger honom en rejäl slant och ger klänningen till Maria som flyger i den och ser fantastisk ut!!

Mot öknen!!!


Vi ses i fraemtiiiden!!! ( I lång klänning och lång bil )

Myllis mumlar: okej då, ni ska få se när Maria lägger håret hos taxi-chauffören.

Myllis mumlar: Mot öknen!!! ( för att ta vid där jag la er på halster sist )

Som jag tidigare påtalat så skulle det vara varmt denna glädjens dag. Varmt är något vi är besparade på våra breddgrader, iallafall VARMT!!, 43 grader och med ett par grader till vid 17:00 då bröllopet var satt att äga rum.

....i en inte allt för sval bil. AC:n verkade något underdimensionerad för rymden i denna enorma bil.

På väg ut ur Vegas och djupt in i öknen så lyckas vi tömma hela det förråd av vatten som finns i bilen. Jag som även druckit innan avfärd blir snart påmind om vätskans väg genom kroppen. När limousinen vinglar på smala vägar in i öknen och uppför röda berg, med skyltar längs sidorna som berättar att det är en bit kvar till Valley of fire, känner jag nästan att jag måste be chauffören stanna för mitt trängande behov.

Maria sitter lugnt.....paralyserad och ser ut genom fönstret på bilen. Hon frågar som så många gånger förr: du tror väl inte att jag måste prata en massa på engelska?

Nej, det är nog inte så farligt, lugnar jag, säkert bara ett litet "i do" eller så.

Jag har inte en aning.

Hon blossar om kinderna och säger: jag kan inte prata så där som man ser på film att de gör vid amerikanska bröllop, och upprepa en massa som prästen säger.

Dom anpassar sig säkert till oss utlänningar vid behov, säger jag.

Så plötsligt stannar bilen vid något som ser ut som en nedgången rastplats ur en skräckfilm.

En risig mugg och ett par sittplatser.

En man i ljus kostym kommer mot bilen samtidigt som Kevin öppnar dörren för oss.

Vi kliver ut och mannen i den ljusa kostymen torkar sig i pannan med en näsduk, sträcker fram näven och säger, med ett brett leende:

Hej, jag är pastor Robert Zangger och är den som kommer förrätta er vigsel. Detta på en lite härligt släpig syd-amerikanska.

Jag presenterar oss och ursäktar mig i samma mening och kastar mig in på den risiga muggen.

Den var fräsch utvändigt jämfört med insidan, men naturen fann sin gång där inne iallafall.

När jag kommer ut säger Maria att hon kanske också bör gå in innan och jag säger att det bör hon INTE.

Hon litar på mig och tar på ett leende.

Vi får nu även fotografen presenterad för oss. Han ska ta bilder och filma under bröllopet.

Jag kommer inte ihåg hans namn nu, men vet att han både såg ut och lät som Morgan Freeman, så jag låter det vara så. Morgan Freeman extraknäckte på vårt bröllop, japp, eller inte.

Så ställer vi oss tillrätta, en bit från den risiga muggen, med bara de fantastiska röda sandbergen som fond och pastorn tar till orda. Han kör det klassiska uppsnacket vi alla hört på film så många gånger och kommer så småningom till:

säg efter mig!

Jag ser hur Marias färg i ansiktet går från röd till mörkröd och att ett lätt darr letar sig ut på underläppen.

Stunder som den kan man inte undgå att bli lite nyförälskad, inte för att jag vill se henne lida, utan för att plötsligt är hon den unga, inte allt för självsäkra tjejen jag föll för för snart tjugo år sen.

Det kommer gå bra, viskar jag innan jag ger mig i kast med att försöka upprepa vad pastorn säger.

Och allt går bra!

Vi klarar oss fint med vår film-engelska ( tack skolan för alla bortkastade år )

Ringar sätts på fingrar, darrande läppar möts och svett rinner i den fyrtiofem-gradiga värmen när vi förklaras man och hustru.

Vi ses i fraemtiiiden!!! ( Nedtyngda av guld )

Myllis mumlar: Det var det, eller?

Med vigselakten avklarad skrevs papper i hast och pastorn hoppade in i sin bil och susade mot nästa bröllop.
Så nu var det fotografens tur.

Han föreslår att vi tar lite kort i skuggan och att vi framförallt snabbar på, eftersom vi alla håller på att brinna upp.

Vi rusar runt så fort det går och tar en bild här och en där. Först när vi sitter i bilen på väg tillbaka på hotellet kommer vi på att det kanske inte var en så bra idé att flänga runt. Bilderna han tog är ju de enda vi kommer ha från bröllopet.

Jag kan här i skrivande stund säga att Morgan Freeman gjorde ett kanonjobb.
Bilderna var helt otroliga.

Bilden här i inlägget är vi speciellt nöjda med då JAG ser fantastisk ut.......vi ser fantastiska ut. ( förstora upp bilden så förstår ni )


Vi ses i fraemtiiiden!!!  ( med kavajen över ryggstödet på en stol i hopp om svalka )

Myllis mumlar: Innan jag glömmer

Jag försöker prata om dessa dagar lite då och då för att jag inte ska glömma vad som hände.

Allt flöt på rätt fint, förutom att vi fick slänga några ord med kocken efter att servitören missförstod att vi inte ville ha musselrätten som ingick och trodde att vi tyckte det var fel på den. 

Sedan dök det upp en fotograf, i Amerika är allt en åkattraktion med foto, och tog ett par bilder och fixade till det lilla albumet som syns på bilden. Jättefint och pris därefter.....+dricks såklart.

Märkta av vin och jetlag gjorde vi en tidig kväll.

Vi ses i fraemtiiiden!! ( nu är det inte mycket kvar)

Myllis mumlar: En dag i Vegas

En härlig champagnefrukost och stekande sol utanför hotellet.

Plötsligt påmindes vi om att vi skulle flyga med Delta igen, men jag oroade mig inte så mycket. Hur mycket kan gå fel på en och samma resa?

Flyget till New York gick smidigt och vi fick sitta i närheten av varandra. Minns att detta var på den tiden när man inte var tvungen att boka egna platser på flyget.

När vi sedan efter lång väntan på anslutande flyg i NY kom ombord så.... ja just det, detta var ju också innan Maria upptäckte Atarax och bara kunde gömma sig i en hoodie och tvinga sig till att sova. Så när det visar sig vid provvarvning av motorerna att något är fel tror jag att hon började närma sig någon form av religion.

Jag? 

Jag älskar ju Delta nu.....not!!  jag blir faktiskt påverkad av beskedet att de måste byta en oljepump på en motor innan vi kan lyfta, men det skall gå fort så vi kan sitta kvar.

Brrr, jag såg en dokumentär om TWA800, en gammal klasskamrat till mig var med på det flyget, och där spekulerades det i att explosionen kunde ha berott på ett för hastigt byte av en pump som gjorde att man inte märkte att bränsleledningarna låg och skavde mot varandra. Brrr.

Bra tankar innan man lyfter med ett flyg.

Till slut kommer vi iväg.

När vi lämnar kusten under oss, jag har hunnit dricka några öl så jag är relativt lugn, så börjar det skumpa lite i planet.

Från cockpit slår man på bälteslamporna och meddelar i högtalarna att flyg framför oss på rutten har varnat för kraftig turbulens.

Maria sover, eller är avsvimmad men griper ändå hårt om min hand när det guppar.

Jag är som sagt ganska lugn och tänker att jag har upplevt turbulens förut.

Hur illa kan det vara?

Personalen går fortfarande runt med sina drinkvagnar så allt är väl bra.......

Pang!!!

Ljudet ifrån golvet när planet liksom bara tappar 10meter rakt ner!

Pang!!

Igen!!

Så händer något jag aldrig sett på ett plan, och som jag inte vill se igen. Lampor börjar blinka och personalen förankrar sina vagnar där de är och springer och sätter sig på sina platser.

Maria sitter lika ihopkurad som innan och verkar inte märka hur mycket värre det slår och hoppar.

Nu är jag paralyserad och skräckslagen också.

Det tar nog inte mer än en minut innan det blir bättre men känns som en timme.

Men efter det känns den normala turbulensen bara som att någon vaggar en till sömns. En sömn som tar oss hela vägen hem.

Hem till byhåla med ett starkt minne av Vegas och en längtan att åka tillbaka och uppleva lite mer.

Vi ses i fraemtiiiden. ( vi åkte tillbaka, dock inte med Delta, men med barnen och provade på Las Vegas i två veckor. Vi kan rekommendera det om du inte är spelberoende)

Senaste kommentarer